Tröst via b-film

Jag älskar att sitta och dväljas i ekot av min jävla ensamhet och snubbla över en perfekt film på teve. Det händer oftare än man kan tro faktiskt. Ikväll var det Love & Sex. En av huvudrollerna spelas, till min stora förtjusning, av heta Jon Favreau, för att fortsätta på min besatthet av lite feta ganska töntiga män.

Jag ska inte beskriva filmen, men det är en berättelse om hur ett förhållande kan te sig, om man mot all förmodan skulle leva i en värld där man följer manus.
Eftersom mina tankar till 95% på senaste upptagits av att jag är ensam ensam sååå ensam(resterande 5% tjatar om att jag inte har något jobb) så var denhär filmen suverän, då det sades ganska mycket saker som jag 1) kände igen mig i och 2) kände mig tröstad av.

Jag rekomenderar den till viss del, mot bättre vetande MEN! med rekomendationen följer fotnoten att Du som ser den bör ha någon sorts känslomässigt hål i själen utpräglat av en allerstädes expanderande, onödig men oundviklig känsla av (nu kommer det igen) ensamhet. Enjoy.