Här kommer det. Det första personliga inlägget i min blogg, någonsin.
Ok att jag inte skrivit JÄTTEMÅNGA inlägg, men här kommer hjärtat och det man väntat på.
De som känner mig vet att jag inte har kontakt med min pappa längre, och inte haft det på två år, säger jag om jag inte räknar. Om jag räknar ordentligt så har vi inte haft kontant på fyra going on fem år. Det är verkligen skit. Jag ska inte gå in på varför vi inte pratar längre, men det beror på honom. Det gör det. HAN sa upp kontakten med MIG, inte tvärt om. Och om jag hade varit så kall att jag ens skulle TÄNKT på att säga upp kontakten, så hade mina skäl varit tusen gånger bättre än vad hans någonsin var.
Men.
Idag har varit en bra dag på många sätt, men samtidigt den sämsta på länge. Först och främst för att jag såg pappa i centrum idag. Det har hänt förut, jag har till och med sett honom på bussen, men idag var det annorlunda. Helt plötsligt såg jag honom framför mig där, precis bredvid ica-affären som jag brukar handla på, flera
meter framför, men utan att tänka eller ens se honom i ögonen så vek jag bara av. Gick tvärt vänster, iväg, upp för en rulltrappa, bort från vägen som jag gick på, utan att ens känna efter eller tänka efter, och när jag väl stod där i rulltrappan upp bort så kände jag efter och det sög så fullkomligt. Som vanligt så ångrade jag mig skitmycket.
Att jag ser honom är trots allt inte ovanligt. Pappa och jag bor tio minuter gångväg ifrån varandra, trots detta har vi inte pratat på nästan fem år. Jag ser honom som sagt då och då, men fram till idag har det varit överkomligt för mig. Det brukar oftast vara på större avstånd, och med fler människor mellan oss, och även om det låter konstigt så är det lättare så.
För att förklara varför det är överkomligt så säger jag åter igen; det var inte jag som valde, det var han. Han bestämde att han inte ville ha kontakt, och efter lång tids samvetskval och funderingar från min sida så insåg jag att jag måste låta honom bestämma vad han vill, även om det inte är det bästa för mig. Han är en vuxen människa och han har rätt att bestämma för sig själv.
Tillbaks till idag. Efter att jag bara vände bort från honom som jag gjorde, vilket jag gjort förut, så har mina tankar gått i en ständig loop. Det gör de förresten alltid. Jag är inte okänslig, jag älskade och älskar min pappa, jag oroar mig nästan varje dag för att han ska dö(det är en befogad tanke faktiskt) utan att jag ska hinna säga hejdå. Jag oroar mig hela tiden för att han är ensam och ledsen, för jag vet att han är ensam.
Jag oroar mig mest av allt för att han ska vilja prata med mig, utan att våga lyfta på luren. Jag hatar att tänka på det, för jag vet att det är så. Och jag kan inget göra, för han är så envis. Mest av allt oroar jag mig, åter igen, för att han ska dö innan jag hinner säga hejdå.
Idag fick jag veta att en närståendes pappa dog nyligen. En tjej som haft i princip samma problem med sin far som jag haft med min. Hon hade, tack och lov, ynnesten att prata med sin far under alla år fram till hans död, alltså precis motsatsen till det jag är så rädd för.
Jag kan inte, alltså jag KAN inte tänka på att min pappa ska dö, ändå är detta det enda jag tänker på. Jag är så rädd att han ska dö utan att jag ska få prata med honom igen, utan att han ska få prata med mig. Och det är så svårt, det är så jävla svårt för jag är så jävla rädd. Det verkar säkert skitenkelt, att bara ringa honom och prata igen, men det är inte så. Det går inte ens att förklara, det finns INGET som kan förklara hur det känns att ens TÄNKA på att försöka tillsammans med honom täta det hål som fem år utan kontakt har skapat, och än mindre hur oöverkomligt det känns att skapa en relation igen.
Och allt som jag skrivit mynnar ut från att jag såg honom idag, och bara vände. Jag fattar inte hur jag kan göra så mot honom, min egen jävla pappa som lämnade mig för en skitsak, min pappa min jävla pappa. Min jävla pappa. Jag är säkert svag men jag kan inte göra det jag vill mest av allt, och det är att gå till honom och be om ursäkt för att jag vände mig om.
